Swedish 1860-1920 Swedish painter, etcher and sculptor. He was brought up by his grandparents at Mora. As he displayed a precocious talent for drawing he was admitted to the preparatory class of the Kungliga Akademi for de Fria Konsterna, Stockholm, at the age of 15. Dissatisfied with the outdated teaching and discipline of the Academy and encouraged by his early success as a painter of watercolour portraits and genre scenes (e.g. Old Woman from Mora, 1879; Mora, Zornmus.) Zorn left the Academy in 1881 to try to establish an international career. He later resided mainly in London but also travelled extensively in Italy, France, Spain, Algeria and the Balkans and visited Constantinople. However, he continued to spend most of his summers in Sweden.  Related Paintings of Anders Zorn :. | Sommerabend | Unknow work 1 | Unknow work 106 | Bedouin Girl | mitt ajalvportatt med inskription |
Related Artists:
Anthony Frederick Augustus Sandys
1829-1904 English painter, illustrator and draughtsman. He was the son of Anthony Sands (1804-83), a minor local artist. He began his artistic education with his father and attended the Norwich School of Design from 1846. His precocious talent was recognized by the award of silver medals by the Society of Arts in 1846 and 1847. He moved to London in 1851, when he first exhibited at the Royal Academy, but he continued to spend time at Norwich until the death of his parents in 1883. After publishing in 1857 A Nightmare, a gentle caricature of John Ruskin and his Pre-Raphaelite prot?g?s William Holman Hunt, John Everett Millais and Dante Gabriel Rossetti and based on Millais's Sir Isumbras at the Ford (Port Sunlight, Lady Lever A.G.), he met Rossetti and became a member of his circle.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Georg Friedrich Kersting
1785-1847 German Georg Friedrich Kersting Gallery Kersting was a friend of Caspar David Friedrich, the leading German Romantic painter; his style was influenced by Friedrich, and he shared that artist's romantic attitude, although in a more subjective manner. The two friends went on a walking tour of the Riesengebirge in 1810. During his many hikes with Friedrich, the two painted numerous sketches and observations from nature. He may have painted the staffage in some of Friedrich's early work??such as Morning in the Riesengebirge (1810?C11), a result of their walking tour. He was also a friend of the painter Louise Seidler, who described him as "an altogether splendid and comical fellow" and often served as his model. In 1813 Seidler helped Kersting send a number of his works to Johann Wolfgang von Goethe. Goethe was impressed and recommended that the Grand Duke Charles Augustus purchase his work The Embroiderer. Kersting's most lasting works are his figures in interiors that borrow from seventeenth-century Dutch genre painting. These paintings nevertheless feel contemporary due to the situations depicted and the effect of the artist's personality. The characters are often viewed from the back, as in Friedrich's work, and the scenes provide hints of narrative as the figures engage privately in everyday activities. A number of his works refer to his time in the volunteer corps, the "L??tzow rangers". He drew a full-length self-portrait in 1813, in which he wore the rangers' uniform. The painting On Sentry Duty (1815) depicts three rangers, including the artist Ferdinand Hartmann and the writer Theodor Körner, who fought with Kersting and died in wars against the French.